Man skulle tro det var unødvendig, men i 2020 er vi altså kommet dit at vi er nødt til å forsvare kunnskapen om forskjellen på kvinner og menn. Det er som at vi skal måtte forsvare at jorda er rund. Men i en tid da våre lovgivere bygger på sin lovgivning på at kjønn er noe den enkelte av oss kan definere selv, gjør blant annet Olof Edsinger en god jobb i avisen Världen iDag, og skriver følgende:
Finns det några skillnader mellan kvinnor och män? Svaret borde i grunden vara självklart, och majoriteten av alla svenskar skulle sannolikt svara ja: Kvinnor och män är biologiskt olika, även om det finns betydande likheter också mellan könen.
Under lång tid har det samtidigt pågått ett utnötningskrig mot tanken på att könet har något att säga om vilka vi är.
Olof Edsinger viser at ideen om kjønnsnøytralitet ikke er ny, allerede i 1996 kom Nina Björk med visjoner om dette:
Ett exempel kan vara Nina Björks feministiska klassiker Under det rosa täcket från 1996, som formulerar följande vision:
”Feminismen bör vara en kamp för att ordet ’kvinna’ inte ska betyda någonting mer än sin definition, ’en människa med bröst och slida’. Då skulle ordet inte längre forma våra liv som det gör i dag. Då skulle det vara ett ointressant ord. Detta är mitt förslag till en ny feministisk väg: en feminism utan Kvinnan. … Att vara kvinna ska inte vara någonting fint – det ska vara någonting ointressant. Bara då kan vi vara fria att forma vår identitet oavsett kön.”
Tjugofem år senare kan vi konstatera att Nina Björks vision till stora delar har förverkligats. Inom den så kallade tredje vågens feminism har man till och med gått ytterligare ett steg. Där väljer man i många fall att ifrågasätta även det biologiska könets existens. Allt är konstruktioner, säger man. Allt tal om en ”sann” eller ”ursprunglig” kvinnlighet eller manlighet förkastas.
Olof Edsinger gjør seg derfor umaken med å gå gjennom hva naturen faktisk forteller oss:
Mycket finns att säga om detta – betydligt mer än vad som får plats i en ledartext. Men låt oss ändå ta en crash course i vilka skillnader som rent faktiskt är knutna till den kvinnliga respektive manliga halvan av befolkningen.
Att de reproduktiva organen skiljer sig åt borde vi alla kunna vara överens om. Men vad vi ibland glömmer bort är att våra karaktärsdrag som män och kvinnor får sin prägel av något mycket mer grundläggande än dessa – nämligen våra kromosom- och hormonuppsättningar. XX respektive XY finns inristat i varenda cell i våra kroppar och ligger även till grund för produktionen av könshormonerna testosteron (män) och östrogen (kvinnor).
Under puberteten leder detta till sådana saker som att män generellt får:
… förändrad ansiktsform, med smalare kinder samt större käke, haka, ögonbrynsbåge och näsa.
… ett förstorat struphuvud, med synligare adamsäpple och väsentligt mörkare röst.
… kraftig ökning av muskelmassa (i snitt 50 procent större ökning än hos kvinnor).
För kvinnors del leder det på motsvarande sätt till förändringar som:
… förändrad ansiktsform, med mindre käke och näsa, mer underhudsfett på kinderna, större kindben samt högre och rundare ögonbryn.
… bredare bäckenben och smalare midja.
… tillväxt av bröst och mjölkkörtlar.
Även när det gäller våra kroppsfunktioner finns det generella skillnader mellan kvinnor och män. Till exempel har vi olika förutsättningar i fråga om syn, hörsel och lukt. Om vi går till områden som språkbehandling och verbal kommunikation tenderar redan småflickor att vara överlägsna pojkarna.
Om vi i stället ser till förmågan att lösa labyrintgåtor, eller till abstrakt matematiskt tänkande, finns det gott om undersökningar som visar att män generellt presterar bättre än kvinnor.
En viktig orsak till dessa och liknande skillnader har med olikheterna mellan kvinnors och mäns hjärnor att göra. Det är ingen tvekan om att båda könen är lika intelligenta, men det sätt som vi processar information är delvis olika. Bland annat har det påvisats att flera ”kopplingsscheman” i kvinnors och mäns hjärnor ser olika ut – i männens fall så att de är starkare inom respektive hjärnhalva, i kvinnornas fall så att de är starkare mellan hjärnhalvorna.
Dessa fakta ligger till grund för generella skillnader även i fråga om social interaktion, lekmönster som barn, yrkesval som vuxna, sexuella behov – med mera. Självklart finns det män som på vissa områden är mer stereotypt kvinnliga, och vice versa. Därför bör vi undvika att låsa fast varandra i könsroller som förkväver vår individualitet.
Men att könet bara skulle ”göras” – och alltså inte existera oberoende av kulturen – kan ändå avfärdas för vad det är: en ideologiskt färgad myt utan vetenskapligt stöd.
