Svensk barnelege advarer mot transideologien

En del barnkultur bidrar till mer till förvirring än till förståelse av vad som är biologiskt kön och vad som är föränderliga könsroller.

På många svenska bibliotek finns en barnbok med titeln ”Jag är Jazz”. Bilderboken berättar historien om ett barn, som trots att det till det yttre var en pojke, ändå från tidig ålder visste att det var flicka inuti. Det är en positiv berättelse om hur föräldrarna efter hand förstår att Jazz har rätt, och de låter då henne leva som den flicka hon känner att hon är. Men vad hände sedan?

Boken är baserad på livet i en verklig familj i Florida. I deras reality-tv-serie kan man följa vad som händer med tonåringen Jazz. Den forskning som finns talar för att de allra flesta små barn som uttrycker könsdysfori kommer att ändra sig. Efter en normal spontan pubertet accepterar majoriteten sin kropp som den är, och visar sig vara homo- eller bisexuella. Men om Jazz hör till dessa cirka 80 procent där medicinska ingrepp är onödiga och skadliga, kommer vi aldrig att få veta.

Jazz fick tidigt läkemedel för att hindra en pojkpubertet, penis och testiklar förblev små och genom tillförsel av östrogen kom sedan kroppen utanför underlivet att likna en kvinnas. Den senaste säsongen av tv-serien visar dock att det inte är enkelt att med ”bottom surgery” skapa något som liknar fungerande kvinnliga könsorgan.

Just för att Jazz hade helt outvecklade manliga organ fanns det mycket lite vävnad att omskapa. Efter upprepade komplikationer och reoperationer säger sig Jazz ändå vara nöjd och faktiskt stolt över sina ärr. Hur det är med de psykiska ärren är mer osäkert, eftersom Jazz kämpar med ätstörning och har fått skjuta upp sina planerade studier på Harvard.

Barnboken om Jazz är bara ett exempel på barnkultur som desinformerar barn och barnfamiljer om barn som inte passar in i könsrollerna. Det blir en tillbakagång till gamla stereotypa normer ifall killar som gillar smink och dockor, och flickor som gillar att brottas, börjar ses som transsexuella av vuxenvärlden. Som om det inte längre är modernt nog att vara lesbisk, gay eller androgyn. Och hur långt ska vuxenvärlden bejaka små barns skiftande självidentifikation?

En svensk bilderbok som köpts in av nära etthundra bibliotek skildrar ett fiktivt barn, Tintin, som många ser som pojke för att han har en snopp – men hen känner i sitt hjärta att hen är både pojke och flicka samtidigt. Ibland vill Tintin klä sig feminint, ha långt hår och kalla sig Elsa, och blir nöjd först när föräldrar och dagisfröknar börjar dagen med att fråga vilket kön och namn barnet valt för denna dag. Författarens avsikt är god men intrycket blir närmast komiskt.

Även Bolibompa bidrar till förvirringen genom att upprepa mantrat ”man är det man känner sig som” realityserien om Tvillingarna Bob. På programmets webbsida presenteras barnen: ”De föddes som flickor, men Bamse fattade snart, att han var en pojke, och då var han det såklart”. I bästa fall kan den gulliga tv-serien ge ökad förståelse för barn som inte passar in i mallen. Men det hade varit ännu bättre om SVT också fått med att sannolikheten är stor för att Bamse under uppväxten ändrar sig och kommer att acceptera sitt födelsekön, och därmed kan slippa att bli en livslång patient.