I avisen Svenska Dagbladet stod følgende rystende leserinnlegg på trykk.
Vi är ett nätverk av föräldrar till unga personer som i tonåren plötsligt upplever att de har ett annat kön än deras kroppar visar. Vi betraktar oss som toleranta och öppensinnade, och bejakar att alla ska få älska vem de vill och leva i enlighet med den identitet man upplever. Däremot är vi allvarligt oroliga över den attityd vi möter i vården av våra barn.
Under de senaste åren har det skett en explosionsartad av antalet unga personer som upplever sig ha fel kön. Vår uppfattning är att det finns en ideologi som driver vården av transpersoner där alla dessa, oavsett tidigare psykiska besvär, uteslutande ska bekräftas i sin självbild. Vården har också talat om för oss som föräldrar att ingen som ber om det nekas hormonbehandling och kirurgi.
Men när vi ställer frågor om det verkligen kan stämma att så många unga behöver sådan behandling för att må bra i sina kroppar, bemöts vi med att vi är intoleranta personer som inte begriper våra barns bästa. Vi som lever närmast våra barn, har känt dem i hela deras liv och ser deras lidande varje dag, misstänkliggörs på ett sätt som vore otänkbart i alla andra delar av vården.
Kritiska frågor om allvarliga biverkningar av hormonbehandlingar leder till att vi utestängs från de anhöriggrupper som hålls. Detsamma händer när vi frågar om vilken vetenskap som visar att fysisk könskorrigering leder till att de unga mår bättre på sikt eller ens att självmordsrisken minskar.Våra barn har ofta mått dåligt tidigare, och en del har neuropsykiatriska diagnoser i botten. En del av oss har upptäckt att våra barn har levererat rena lögner i bakgrundsinformationen till vården, men ignoreras när vi vill rätta fakta. Flera av oss har till och med blivit anmälda till socialtjänsten och hotade att bli fråntagna vårdnaden av våra barn om vi inte går med på att de ska behandlas med könskonträra hormoner och få sina bröst bortopererade.
Transvården hävdar att nästan ingen ångrar sig. Men deras slutsatser bygger på gamla studier från tiden före den massiva ökningen av unga personer, framför allt flickor, som upplever könsdysfori. Siffrorna gäller huvudsakligen personer födda som män som i mogen ålder fattat sitt beslut, och bara dem som ändrat tillbaka sitt juridiska kön. De som av skam över sitt felbeslut eller någon annan anledning inte vill ge sig tillkänna för transvården, eller rent av tagit sitt liv, finns inte med i underlaget.
För oss är det obegripligt att transvården inte hanterar den enorma ökningen av unga personer som upplever könsdysfori med större försiktighet.
Utåt betonar klinikerna vikten av att utredningarna är noggranna och tar lång tid. Men vår erfarenhet är att utredningen oftast bara tar ett halvår från utredningsstart till diagnos. Det ger litet utrymme för ungdomarna att vrida och vända på sina funderingar kring identitet och sexuell läggning.
Vi är också chockerade över att transvården berömmer sig över att inte ta hänsyn till om de som säger sig vilja byta kön har annan psykisk sjukdom i bagaget. Hur kan man, som vi varit med om, så snart diagnosen ställts automatiskt skriva ut könshormoner och skicka remisser till underlivskirurgi för en autistisk person? Att dessutom, som vi upplever det, hota med att man förlorar sin plats i kön om man inte kommer till mottagningen den aktuella dagen är verkligen inte att låta någon ta livsavgörande beslut i sin egen takt.
För oss är det obegripligt att transvården inte hanterar den enorma ökningen av unga personer som upplever könsdysfori med större försiktighet. Det kan inte uteslutas att många av dem som upplever könsdysfori i grunden har en annan problematik, och att transsexualismen är en ”coping method”: man hittar en enkel förklaring till att man mår dåligt och känner sig annorlunda. Det gagnar ingen – och definitivt inte transrörelsen – om det om fem–tio år visar sig att ett stort antal unga personer av ideologiska skäl har blivit felaktigt behandlade, steriliserade och stympade.
Förstahandsalternativet vid könsdysfori borde vara samtalsterapi, som är garanterat biverkningsfri. Ett minimikrav för att komma ifråga för medicinsk och kirurgisk behandling bör vara att man är psykiskt stabil och mentalt mogen. Den 25-årsgräns som gäller för sterilisering måste gälla även här.
Vi önskar inget hellre än att våra unga ska må bra och trivas med sina kroppar. Men vi kräver att de ska erbjudas vård grundad på vetenskaplig evidens, inte det vi ser som en ideologiskt grundad vård.
Bakom denna artikel står ett tiotal föräldrar till unga personer som upplever könsdysfori. Av omsorg om sina barns integritet vill de inte framträda med namn i tidningen.
