Uppdrag Gransknings reportageserie om Tranståget har nu sänt sitt tredje och avslutande reportage. Det är en mycket skrämmande men samtidigt uppmuntrande verklighet som har lyfts fram. 2010-talet har sett en explosiv ökning av könsdysforipatienter som okritiskt och utan hållbara medicinska skäl skickats vidare till kirurgiska ingrepp som kan resultera i livslångt lidande utan att lösa den psykiatriskt komplexa problematik som ofta ligger bakom.
Samtidigt är det positivt att fler vågar kliva fram och berätta om hur denna process har skadat dem som människor, men också att flera myndigheter och forskare öppet förklarar att detta har varit en problematisk situation som nu behöver bromsas. Det är också mycket välkommet att antalet personer som söker könsförändrande ingrepp gått ner drastiskt det senaste året. Det vittnar om en folkhälsa på väg att förbättras. Men för många är det alltför sent.
Claphaminstitutet föreslår därför:
- Att regeringen gör det självklara: lyssnar till det senaste årets starka varningssignaler och Socialstyrelsens ändrade inställning, och omedelbart drar tillbaka förslaget att tillåta könsalternerande behandlingar på minderåriga.
- Ett förändrat språkbruk. Ord påverkar människors känslor och åsikter. Den stora vågen av könsförändrande kirurgi måste anses medicinskt och etiskt mycket kontroversiell, och bör därför benämnas med neutrala begrepp. Eufemismer som ”könskorrigering” bör snarast ersättas i myndighetssvenska och det övriga offentliga samtalet med sakligare ord som exempelvis ”könsalternerande behandling” eller liknande.
- Att en visselblåsarinstans inrättas med fokus på ämnet könsdysfori. Enskilda patienter, exempelvis den modiga transpersonen Aleksa, har vittnat om det hat de utsatts för efter sitt val att gå ut offentligt med sin kritik av situationen. Det behöver därför skapas en arena dit ungdomar, föräldrar eller vårdpersonal kan vända sig för att kunna anmäla vanvård eller liknande negativa erfarenheter från transvården.
- Att svenska staten hanterar den uppkomna situationen som den vårdskandal det är, och tillsätter en oberoende granskningskommission med uppdrag att utreda orsaker, förlopp och konsekvenser gällande den explosiva ökningen av könsdysfori som dragit alltför många fullt fysiskt friska unga in i oåterkallelig hormonell och kirurgisk behandling. I en sådan granskning bör även ingå en undersökning av vilket ideologiskt tankegods och vilka instanser som bär huvudansvaret för denna utveckling, samt huruvida det finns möjlighet för oskyldigt utsatta patienter att få upprättelse, och i så fall hur.
