En barnelege i Sverige sine vurderinger av behandling av barn med kjønnsdysfori

I et innlegg i den svenske avisen Dagen våger barnelegen Mats Reimer å stille spørsmål ved hvordan vi som samfunn møter barn og unge som lider av kjønnsdysfori, og han skriver  først om mangelen på kunnskap knyttet til årsaken til den eksplosive veksten av barn og unge med denne lidelsen:

Göteborgs universitet startade höstterminen med ett symposium om könsdysfori med rubriken ”Nuläge och kunskapsluckor”. Arrangörerna var nog oroliga för att föreläsningarna skulle störas, för även om symposiet var öppet för alla krävdes förhandsanmälan samt att legitimation skulle uppvisas innan man fick sin namnskylt. Allt förlöpte dock städat och de inhyrda väktarna gjorde ingen mer insats än att kontrollera att deltagarna hade namnskylt när de passerade ingången.

Symposiet gav många exempel på de stora kunskapsluckorna inom ämnesområdet. Vi vet helt enkelt inte varför könsdysfori, eller transsexualism som det också kallas, på ett årtionde gick från att vara ett extremt sällsynt tillstånd till att närma sig en folksjukdom i västvärlden. Bland unga kvinnor är det numera flera promille som får diagnosen F64 – könsidentitetsstörning – både i Sverige och i Tyskland.

Vi vet alltså inte varför könsdysfori ökar, och vi vet inte varför könskvoten ändrats så att de patienter som får diagnosen nu är övervägande (biologiska) flickor/kvinnor i stället för som tidigare övervägande pojkar/män.

De långsiktiga hälsoriskerna med att blockera puberteten och att ge könskonträra hormoner är ofullständigt kända.

—  Mats Reimer

Han skriver deretter om en del fakta som er felles for mange, nemlig at mange sliter med psykiske lidelser:

Vi vet däremot att de yngsta patienter med könsdysfori i regel kommer att ändra sig och efter puberteten acceptera sin kropp, men vi har ingen metod för att på förhand avgöra hos vilka könsdysforin kommer att bestå. Vi vet att de som upplever könsdysfori i regel också har olika andra psykiatriska problem, men vi vet inte om hormoner och kirurgi leder till en bättre psykisk hälsa i längden.

Så våger Mats Reinert å trø inn på det minefeltet dette temaet er, nemlig mangelen på kunnskap om konsekvenser av behandling med ulike typer hormonpreparater:

De långsiktiga hälsoriskerna med att blockera puberteten och att ge könskonträra hormoner är ofullständigt kända. Den hormonläkare som behandlar de vuxna patienterna i Göteborg berättade om etisk stress inför att ansvara för en livslång hormonbehandling som tros öka risken för hjärt-kärlsjukdom. Över ett tusen patienter i Västsverige går på sådan behandling.

Digital kyrkvärd ska hjälpa kyrkogårdsbesökare hitta rätt

När det gäller kirurgiska ingrepp visar sig de negativa konsekvenserna snabbare, och här vet vi att borttagande (eller förstoring) av bröst inte medför påtagliga fysiska risker. Underlivskirurgi leder däremot ofta till mängder av komplikationer, och det är nog därför de flesta patienter väljer bort den delen av medicinsk transition.

Plastikkirurgen som föreläste på engelska menade att även patienter som drabbades av komplikationer accepterade detta; de hade fått information om riskerna och kunde efteråt säga ”jag försökte åtminstone”. Kirurgen bekräftade också något som många inte trodde förekom i Sverige: En del patienter som får en konstgjord penis väljer att behålla sin vagina, och kirurgen har då skapat en sorts hermafrodit.

 

Symposiet gav tydliga exempel på hur olika läkare kan se på dessa frågor. Vuxenpsykiatern som forskat på transsexualism ansåg att kunskapsluckorna är så stora att vi helt bör avstå från att ge hormoner till barn med könsdysfori. Plastikkirurgen däremot verkade luta sig mot internationella riktlinjer (WPATH) som inte har någon nedre åldersgräns för hormonbehandling.

Socialstyrelsen har hamnat mitt emellan och kan tänka sig ge hormoner till barn ”i undantagsfall”, vilket regionerna tolkar helt olika. I Uppsala fick 1,5 promille av kvinnor 15–19 år testosteron på recept under förra året, i Skåne och Västra Götaland var siffran bara 0,25 promille – en sexfaldig skillnad.

En sak som alla föreläsare verkade eniga om var att man inom könsdysfori aldrig lär få till sådan forskning som normalt brukar föregå införandet av nya läkemedel: randomiserade kontrollerade studier där patienter lottas till att få aktiv behandling eller utgöra kontrollgrupp. Patienter kommer knappast ställa upp på bli kontrollgrupp, och redan i dag är en del otåliga och skaffar sina recept från olika utländska företag som dykt upp på internet.

Förhoppningsvis kommer vi efter hand kunna utvärdera de naturliga experiment som skapas precis genom dessa regionala skillnader, där man här på landets framsida är mer återhållsam än i och kring huvudstaden. I USA är dessa gränser ännu skarpare; i republikanska delstater förbjuder de styrande hormonbehandling av barn med könsdysfori medan man i demokratiska delstater ser sådan behandling som en mänsklig rättighet.

Til slutt våger han å si noe om framtiden, og at mange mennesker som mener seg feilbehandlet vil forsøke å få sine saker prøvd for domstolene:

Gissningsvis kommer inte forskare eller politiker, utan domstolar och försäkringsbolag, avgöra framtidens transvård för unga i USA. För de senaste två åren har mer än ett dussin unga ångrare stämt sina tidigare vårdgivare för felbehandling och kräver stora skadestånd.

I väntan på säkrare besked om vilka patienter som eventuellt får ett bättre liv efter medicinsk transition bör barn och unga i stället erbjudas psykologisk behandling för att om möjligt acceptera sin friska kropp. En lämplig åldersgräns för medicinsk behandling vore 25 år, så att hjärnan hunnit mogna.

Mats Reimer (barnelege, Göteborg)

Dele
E-post
Facebook
Twitter
LinkedIn
Bli med i diskusjonen
Flere

Aktuelle nyheter

Foto fra Vecteezy

Regnbuemesse i Tromsø domkirke

Pride har inntatt Den norske kirke med full kraft. Senest ute er Arctic Pride, som feires i Tromsø. Programmet er omfattende, som blant annet «Pride