Gapet mellan kvinnorörelsens och den bibliska världsbilden har vidgats. Som kristna kan vi inte ta över denna rörelses budskap rakt av, skriver Olof Edsinger.
Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, aktuell med boken Olika och jämlika: Manligt och kvinnligt ur ett kristet perspektiv (Apologia förlag)
En av förra årets stora snackisar på Sveriges kultur- och debattsidor har varit Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktrinen. I boken skildras hur våra högskolor och universitet håller på att omstöpas genom så kallad jämställdhetsintegrering, vilken i sin tur bygger på synsättet att kön är en social konstruktion och att jämställdhet kan definieras som “lika utfall” snarare än “lika möjligheter”.
Genusdoktrinen är bara ett av många exempel på våra dagars debatt gällande kön, könsroller och likabehandlingsarbete, och fler lär följa. Men den sätter ord på något av det skifte som på senare tid har skett i anslutning till genusfrågorna. Särskilt är det tredje vågens feminism, med sitt ifrågasättande av det biologiska könet, som har ritat om kartan. Ingenting är längre vad det brukade vara.
Även i kyrkan påverkas vi av detta. Först och främst för att vi är en del av samhället. Men också för att frågor om manligt och kvinnligt i allmänhet och kvinnans upprättelse i synnerhet har en central ställning i många kristna rörelser. Jesus själv är det viktigaste föredömet i detta, för i hans närvaro vet vi att både män och kvinnor var välkomna och att ingen människa behandlades som bättre eller sämre än någon annan.
Samtidigt är det svårt att sätta likhetstecken mellan Nya testamentets budskap och våra dagars genusteorier. Den kvinnorörelse som fick sitt genomslag under 1800-talets andra hälft hade visserligen gott om kristna anhängare. Men med andra vågens feminism på 1960- och 1970-talen, och ännu mer med tredje vågens feminism på 1990-talet och framåt, har gapet mellan världsbilderna vidgats. För oss som kristna krävs det därför ett stort mått av urskiljning när vi ska närma oss feministrörelsens tal om kön, könsroller och likabehandlingsarbete.
Kvar blir i många fall ett androgynt ideal där skapelseberättelsens ord “till man och kvinna skapade han dem” ses som ett problem.
— Olof Edsinger
I min nya bok Olika och jämlika listar jag fyra konkreta ingredienser som jag ser som nödvändiga för att göra Bibelns perspektiv på dessa frågor rättvisa.
- Den första av dessa är tron på den goda skapelsen. Både i andra och tredje vågens feminism möter vi i dag ett ifrågasättande av biologin som något definierande för oss som människor. Det specifikt manliga och kvinnliga tonas ned och ses ibland som något direkt problematiskt. Det typiskt manliga och kvinnliga bagatelliseras eller förnekas, och kvar blir i många fall ett androgynt ideal där skapelseberättelsens ord “till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27) ses som ett problem snarare än en tillgång i vårt identitetsbygge.
- Den andra ingrediensen är att vi som män och kvinnor är olika och jämlika. Både biologiskt och psykologiskt kompletterar vi varandra, samtidigt som överlappningarna är stora och få av oss identifierar oss med stereotyperna. Och mitt i denna spänning mellan könen, säger Bibeln, är vi helt och hållet jämlika. Som kristna får vi därför inte gå på lögnen att jämlikhet mellan könen skulle förutsätta likhet mellan könen. Gud är mångfaldens Gud, och manligt och kvinnligt ingår i den skapelsens mångfald som berikar våra relationer.
Bibelns kungsväg gällande våra relationer stavas gemenskap och beroende – inte självförverkligande och individualism.
— Olof Edsinger
- Den tredje ingrediensen i ett bibliskt perspektiv på genusfrågorna har med våra äktenskap att göra. Här är det särskilt förbundstroheten och det ömsesidiga beroendet som förtjänar ett omnämnande. I våra dagars feminism är det i mångt och mycket individen som sätts i centrum. Det är den enskilde som förverkligar sig själv, och i värsta fall uppmuntras det till ett regelrätt könskrig. Männen ska hållas kort, och ingen av parterna ska bli beroende av den andre – särskilt inte i ekonomiskt hänseende. Jag förstår att det kan finnas skäl för denna hållning, men lika självklart är det för mig att Bibelns kungsväg gällande våra relationer stavas gemenskap och beroende – inte självförverkligande och individualism.
- Den fjärde och sista ingrediensen är kanske den mest utmanande av dem alla. Den handlar nämligen om korsets väg i våra relationer. Även här påminns vi om det ömsesidiga beroendet, men framför allt om det ömsesidiga underordnandet. Nya testamentets väg till harmoniska relationer mellan kvinnor och män handlar helt enkelt inte om att ständigt “hävda sin rätt” – utan om att hedra, tjäna och älska varandra. Bara då kan vi på djupet bjuda in Jesus och hans korsmärkta kraft i våra liv.
Många av de segrar som vunnits inom “kvinnokampen” har varit viktiga och välkomna, och även i dagens feminism finns det mycket som är värt att lyssna till. Men som kristna kan vi ändå inte ta över denna rörelses budskap rakt av. Nya testamentet pekar nämligen på en annorlunda väg, där resultatet är att både män och kvinnor tillåts blomma – med sina skillnader, och med insikten att vi är kallade att vara Guds goda gåvor till varandra.
Boka kan kjøpes her: Apologiaforlag
