I jämställda Sverige dödas årligen 15 kvinnor av en närstående man. Många fler misshandlas. Detta är en fråga som varje människa måste göra till sin. Men jag är orolig att tendenser i tiden motverkar en lösning.
Här är en vanlig bild av problemet: Människor föds lika i flertalet väsentliga avseenden. Efterhand delar de av kulturella skäl in sig i mer eller mindre godtyckliga kategorier. Två sådana är ”män” och ”kvinnor”. Den ena kategorin kan lätt utveckla ”toxisk maskulinitet”, som gör att medlemmarna blir ett dödligt hot för den andra. Bara om könskategorierna upphör kommer problemet att göra det. Det kan uppnås genom att uppväxande människor får lära sig att kön är ett påhitt vi bör göra oss av med.
Denna berättelse om könet kan te sig tilltalande, därför att den ofta kopplas till mål som i sig är önskvärda: mångfald, jämlikhet och kvinnofrid. Men naturen struntar i moralen. Den bara är.
300 000 år av evolutionär historia
Vår art har omkring 300 000 år av evolutionär historia bakom sig. Glädjeämnen, rädslor och sjukdomar springer ur den historien. Sötma är njutbart för att vi behövt anstränga oss för socker, ett bränsle våra hjärnor måste ha. Ormar väcker fasa därför att de var dödliga hot för människan. Ryggont går inte att begripa sig på om man inte förstår att vi evolverat från fyrbenta föregångare.
Men när det gäller samhällsfenomen är vår arts historia närmast tabu. ”Biologism”, fnyser samhällsvetarna. Akademin domineras i stället av normkritiska teorier, som blivit… en samhällsnorm. I ett dokument som ska utgöra metodstöd i arbetet med våldsutsatta personer¹ kan man t.ex. läsa att ”heteronormativitet förstärker normalisering av våld”.
Hen slipper numera mestadels att svälta, eller dö ung i banala sjukdomar. Då börjar hen tro att allt började idag, och att vi kan ignorera hundratusentals år av evolutionär histora som format oss.
Den nakna apan har fått på sig kläder. Hen slipper numera mestadels att svälta, eller dö ung i banala sjukdomar. Då börjar hen tro att allt började idag, och att vi kan ignorera hundratusentals år av evolutionär histora som format oss. Men civilisationens fernissa är tunn. Och det brukar straffa sig att ignorera naturen. Så vad behöver vi veta om om biologiskt kön för att förstå varför – en minoritet av – män skadar och dödar kvinnor?
Könet som grundläggande biologisk realitet
En anledning: De gör det för att de kan. En man har i medeltal 50% mer muskelmassa än en kvinna. Könen överlappar knappt. Denna skillnad ensam kräver att vi beaktar könet som en grundläggande biologisk realitet.
Tvärtemot vad de flesta tror är utsattheten för våld i nära relation ungefär lika vanlig bland kvinnor och män i Sverige. Under ett år utsätts ca 2% av båda könen för fysiskt våld från en nuvarande eller tidigare partner.² På grund av de olika fysiska förutsättningarna blir konsekvenserna däremot helt olika. Omkring en tredjedel av de misshandlade kvinnorna tvingas uppsöka sjukvård, medan samma sak endast gäller 2% av männen. Femton kvinnor om året dör, mot någon enstaka man. Biologiskt kön spelar roll.
Genom vår arts evolutionära historia har män och kvinnor utvecklat i grunden olika reproduktionsstrategier. Ser man kyligt på saken vore det närmast obegripligt annars.
Men vi behöver tränga ner i än obehagligare skikt. Varför skadar och dödar männen just kvinnor som de haft eller har en relation med? Därför att evolutionens motor är reproduktion. Och genom vår arts evolutionära historia har män och kvinnor utvecklat i grunden olika reproduktionsstrategier. Ser man kyligt på saken vore det närmast obegripligt annars. Att skaffa barn är bland det underbaraste men också det mest krävande en människa kan göra. Jobbet med att vårda avkomman går väl att dela på, men samma sak kan inte sägas om riskerna.
För hälften av mänskligheten har barnalstring varit förenad med livsfara. Under 99,9% av vår historia har risken att dö varit hög, periodvis uppemot 50%. När en kvinna i 1300-talets Florens fick klart för sig att hon var gravid skrev hon sitt testamente. Fortfarande för ett sekel sedan slutade i Sverige mer än 200 av 100 000 graviditeter med att mamman dog. Än idag är död i barnsäng en signifikant risk i stora delar av världen.
Mannens skitiga, skrämmande historia
Någon motsvarande risk har aldrig funnits för män. Det gör skillnader i reproduktionsstrategier närmast oundgängliga. Män har genom evolutionen sällan haft anledning att sky ett tillfälle till sex. Kvinnor har haft all anledning att vara betydligt mer sparsmakade och nogräknade.
När en man dödar en kvinna är det oftast i samband med att hon försöker lämna förhållandet.
Före moderna kulturer är vår arts historia till stor del den skitiga, skrämmande historien om hur män brutalt konkurrerat om, och sedan lika brutalt försökt kontrollera kvinnors sexualitet, och därmed reproduktionen. Det grova, ibland dödliga våldet är en extrem variant av detta. När en man dödar en kvinna är det oftast i samband med att hon försöker lämna förhållandet.
”Biologistiskt larv”? ”Men p-piller, då?” Jodå. Effektiva preventivmedel och förbättrad reproduktiv hälsa tillhör mänsklighetens största framsteg. Tack vare dem kan kvinnor äntligen ha kontroll över sina liv, planera barnafödandet, och kombinera det med utbildning eller kvalificerade arbeten. Dödligheten i samband med förlossning är nu nere på 4 per 100 000. Detta är fantastiskt. Men p-pillret godkändes för 60 år sedan, och modern mödravård är inte mycket äldre. Det är en tidsrymd under vilken evolutionen knappt hunnit blinka.
Genusvetenskapens dogmer
Varför är det så provocerande att se könsbundna mönster som uttryck för evolutionärt grundade, biologiskt influerade tendenser? Mycket tror jag beror på vad filosofen GE Moore kallat ”det naturalistiska misstaget”. När forskare försöker förstå mänskligt beteende i ljuset av evolution och biologi missuppfattas det ofta som en normativ utsaga: att beteendet är ”naturligt” och kanske inte ens något att förändra. Att påtala mäns större benägenhet för våld som uttryck för en biologiskt influerad tendens ses då som ett sätt att normalisera våldet, och legitimera det.
Om det ”naturliga” vore det önskvärda vore IVF förbjudet, och patienter med cancer skulle lämnas att dö. Flertalet mänskliga framsteg är just avsteg från ”det naturliga”.
Men inget kunde förstås vara mer felaktigt. Om det ”naturliga” vore det önskvärda vore IVF förbjudet, och patienter med cancer skulle lämnas att dö. Flertalet mänskliga framsteg är just avsteg från ”det naturliga”. Att förstå biologiska mekanismer bakom en process är det första steget mot förändring.
Genusvetenskapens dogmatiska syn på kön blir då hinder i förändringsarbetet. Den är inget annat än en version av Lockes idé om människan som ett tomt ark, som livet och samhället skriver fram individen på. Tanken kan te sig attraktiv, eftersom ett löfte hägrar i dess förlängning; med rätt påverkan kan då alla människor bli goda. Som Steven Pinker redogjort för³ har modern vetenskap emellertid på område efter område vederlagt Lockes tanke.
Vi vet idag att egenskaper man länge trott formade av livserfarenheterna till stor del bestäms av genetik. Aggressivitet och impulsivitet är båda ärftliga till ca 50%, medan risken för mano-depressiv sjukdom är det till 80-90%. Det är en kunskap som till sist börjar nå ut till en bred allmänhet. Det är en remarkabel ironi att genusvetenskapen samtidigt utvecklat ett konceptuellt universum där en av de mest grundläggande genetiska faktorerna, det biologiska könet, anses irrelevant för människors tankar, känslor och beteenden.
Mäns statussökande en biologisk tendens
Delvis olika krav på miljöanpassning har genom evolutionen skapat ett tryck på könen att utvecklas isär, nästan som vore de två olika arter. Att bibehålla en gemensam DNA-planritning har samtidigt krävts för fortsatt fortplantning, vilket motverkat skillnader. Så blir vi både lika och olika.
Under tiden har miljöns krav på oss ändrats i allt snabbare takt. Mäns evolutionära bagage tjänar oss i allt mindre omfattning väl i ett modernt samhälle. Muskelstyrka ersätts nu av intelligenta maskiner. Långsammare hjärnutveckling gör att vi halkar efter i utbildningssystemet. Underlägsna sociala färdigheter blir alltmer otillräckliga i ett komplext samhälle.
Att män söker status är en biologisk tendens, entydigt kopplad till det manliga könshormonet testosteron.
Civilisationen och dess normer är vad som kan tillåta anpassning till en miljö som förändras snabbare än vad biologisk evolution direkt kan anpassa sig till. Normerna lever inte i ett separat universum. De både springer ur vår biologiska natur, och är samtidigt vårt främsta redskap för att hantera den. De formar och riktar det sätt på vilket våra biologiska tendenser kommer till uttryck.
Här är ett vackert exempel⁴: Att män söker status är en biologisk tendens, entydigt kopplad till det manliga könshormonet testosteron. De evolutionära rötterna är inte svåra att se. Kvinnor tenderar än idag att välja manliga partner just utifrån status. Detta lämnar dock ett mycket stort utrymme för att förändra vilka beteenden som blir resultatet.
Hur män uppnår status bestäms nämligen huvudsakligen av sociala normer. Akilles gjorde det genom att döda och plundra. Idag kan en man i stället uppnå status genom att ge bort mest pengar till välgörande ändamål, och bidra till att utrota malaria. Det ska ha varit just för att få en kvinna på kroken som den ultrakompetitive Bill Gates gjorde de här sakerna till sina livsmål.
Missriktad dekonstruktion av könsroller
En rimlig definition av ”norm” är vad majoriteten i en grupp anser vara rätt, och följer. Med en sådan definition är det uppenbart att män som misshandlar och dödar kvinnor bryter mot moderna normer för manligheten, snarare än att följa dem. Vill man verkligen få bukt med våldet mot kvinnor är det mot den bakgrunden helt missriktat att inrikta sig på normkritik och dekonstruktion av könsroller.
Genom hundratusentals år av evolution har män utvecklat en tendens att söka dominans, konkurrera om partner och kontrollera dessa partners sexualitet.
Det finns mycket kvar att göra, men det är svårt att föreställa sig hur långt vi kommit i att modernisera könsrollerna. Genom hundratusentals år av evolution har män utvecklat en tendens att söka dominans, konkurrera om partner och kontrollera dessa partners sexualitet. Vi har också haft en större våldsbenägenhet och har med vår överlägsna muskelstyrka haft en större förmåga att utöva våld som skadar eller dödar.
Fram till modernitetens intåg har de här egenskaperna avspeglats i rådande sociala normer. Flertalet samhällen genom vår arts historia har varit paternalistiska, präglats av hederskulturer och förtryckt kvinnor. På Sardinien har en man fram till nyligen haft en plikt att döda ”sin” kvinna om han tror att hon bedrar honom.
Nya normsystem är lösningen
I moderna samhällen som Sverige har sådana beteenden ingen plats. Artens underliggande biologi kvarstår dock. Den kan inte uppdateras i takt med samhällsförändringarna. Normsystem är lösningen. De riktar om och kontrollerar hur biologiska tendenser kommer till uttryck. Nya normsystem definierar acceptabla och oacceptabla sätt att uttrycka tendenserna. Framgångar i arbetslivet ersätter rikedomar från våldsam plundring som ideal. Akilles är ute. Vill man ägna sig åt ritualiserad, fysisk jakt på status får det ske på fotbollsplanen. Samtidigt implementerar vi sanktioner mot normbrytande beteende.
Manlighetsnormer kommer inte att försvinna. De behövs, i en version som både är modern, och samtidigt förhåller sig till varifrån vi kommer.
Manlighetsnormer kommer inte att försvinna. De behövs, i en version som både är modern och samtidigt förhåller sig till varifrån vi kommer. Här har nog Jordan B Peterson ett viktigare budskap än genusforskningen; den som är fysiskt starkare har anledning att lära sig bemästra och kontrollera styrkan.
Den som slipper bära våra barn och riskera livet för att föda dem har anledning att utveckla förmågan att beskydda mamman och avkomman. Inget av det uppnås genom att vi suddar ut könsgränser på dagis och låtsas som att kön är ett godtyckligt påhitt.
Individfaktorer behöver förstås
I den svenska moderniteten är det manliga våldet mot kvinnor uttryck för normbrytande beteende hos en bristfälligt anpassad minoritet. Vi behöver då förstå individfaktor, snarare än att skylla på systemfaktorer som manlighet eller heteronormativitet.
I två tredjedelar av fall med våld mot kvinnor är förövaren berusad. Hälften av förövarna har kända psykiska sjukdomar. Detta är välkända riskfaktorer för grovt våld. Bortförklaringarna är anmärkningsvärda. Här är en: ”Alkohol kan inte orsaka manligt våld mot kvinnor, därför att de flesta män som dricker inte misshandlar eller dödar”. I så fall kan rökning inte heller orsaka lungcancer: Åttiofem procent av rökare får inte sjukdomen. De flesta människor blir förstås inte våldsamma av alkohol, men en minoritet genetiskt benägna individer uppvisar gång på gång alkoholinducerad aggressivitet.
Vill vi skydda kvinnor från manligt våld behöver vi identifiera riskindivider och riskbeteenden. Bland dessa är alkoholproblem och impulskontrollstörningar viktiga. Det är även dålig social förankring och bristande kulturell integration.
Vill vi skydda kvinnor från manligt våld behöver vi att identifiera riskindivider och riskbeteenden. Bland dessa är alkoholproblem och impulskontrollstörningar viktiga. Det är även dålig social förankring och bristande kulturell integration. Det är inte enkla saker att prata om, men vi måste.
Förmoderna normsystems fortsatta dominans
I vissa fall handlar det inte om så avancerade saker. En misshandlande man med alkoholberoende ska förstås dömas precis så hårt som lagen föreskriver. Men skyddstillsynen behöver även inkludera föreskrifter om behandling mot alkoholproblemen. I möte med alkoholberoende män behöver vi omvänt göra till rutin att kartlägga våldutövning mot kvinnor.
I ett alltmer segregerat Sverige lever stora grupper i enklaver där förmoderna, patriarkala normsystem fortsätter att dominera.
Andra faktorer utgör större utmaningar. I ett alltmer segregerat Sverige lever stora grupper i enklaver där förmoderna, patriarkala normsystem fortsätter att dominera. Just de debattörer som framhåller betydelsen av patriarkala strukturer i den svenska kulturen för kvinnovåld brukar avfärda varje försök att lyfta fram det problemet. Det är ett obegripligt intellektuellt haveri.
Bortom bruset i media och akademi fortsätter det stora flertalet av oss män leva ”heteronormativa liv”. Det är en personlig preferens, och vi får be att den respekteras i samma grad som när någon väljer att leva i andra typer av relationer. En lika överväldigande majoritet av oss utövar inte våld mot kvinnor, och tycker sådant våld är avskyvärt. Vi är redo att arbeta tillsammans med våra systrar och döttrar för att förhindra våldet. Men vägen dit går inte genom att omfamna könsdogmerna från genusforskningen.
