Per Ewert er forsker og direktør ved den svenske tanketanken Claphaminstitutet. Therése Ewert er lærer ved en videregående skole og samtaleterapeut. I denne artikkelen gjør de rede for hvorfor den svenske skolen nå må endres og stå imot ideologiske krefter som vil skade barn og unge.
Uppbyggnaden av den progressiva skolan – eller ska vi kanske hellre säga, rivningen av den traditionella skolan i Sverige – skedde till stor del under 1960-talet.
Under socialdemokratins ledning, och med stöd av radikala ideologer som Alva Myrdal och Stellan Arvidson, kunde utbildningsminister Olof Palme driva igenom 1969 års skola, byggd på principen att läraren fråntogs auktoriteten över klassrummet och undervisningen.
Undervisningens mål ändrades om från kunskapsförmedling till social ingenjörskonst, där Palme öppet förkunnade att den nya skolans mål var politiska, inte pedagogiska.
Alla vi som växt upp i Sverige från 1970-talet och framåt har påverkats av denna filosofi, vare sig vi vill eller inte. Genom politiska beslut infördes den utopiska skolvisionen inte bara i läroplaner och skollag, utan även via lärarhögskolor och läromedel.
Samtidigt har de senaste decennierna blottlagt den progressiva skolans baksidor, i form av fallande kunskaper, oordning och mobbning.
Den borgerliga regeringen Bildt återförde, på initiativ från KD, vissa grundläggande värden från den tidigare skolan, och under Jan Björklunds ministerskap förstärktes skolans fokus på kunskaper. Men stora samhällsinstitutioner tar tid att vända, speciellt när en progressiv grundsyn har byggts in så starkt i hela utbildningsväsendet.
Detta ser vi i dag i både Pisa-mätningar och den radikala syn på värderingar och relationer som via mäktiga lobbyorganisationer har förts in i skolan utan att ha efterfrågats av skolpersonal, föräldrar eller elever. Det är också här det stora slagfältet tycks stå i svensk skola i dag.
År 2018 gav regeringen Skolverket i uppdrag att förtydliga den svenska skolans samlevnadsundervisning och bredda området sex och samlevnad till ”sexualitet, samtycke och relationer”. Föresatsen tycktes god, men agendan kom än en gång att influeras av ideologiska ambitioner.
Skolverket beskriver anledningen till namnbytet: ”Begreppet sexualitet omfattar fler aspekter än begreppet sex, till exempel sexuell identitet.” Vidare motiverades utbytet av ordet samlevnad med att ordet relationer används oftare och ”inbegriper även förhållanden som inte är långsiktiga”.
En sådan inriktning på undervisningen går dock i motsatt riktning mot det elever efterfrågat mest av allt – nämligen hur man kan få en relation att hålla.
Kluvenheten i dagens skola illustreras även av att normer ges en central roll i utbildningen i 1994 års mer traditionella läroplan, som till stor del fortfarande gäller. Här föreskrivs att skolan ”aktivt och medvetet” ska förmedla ”de normer och värden samt de kunskaper som alla elever bör ha utvecklat” när de lämnar skolan.
Trots detta uttrycker andra statliga dokument en helt motsatt riktning, exempelvis Folkhälsomyndighetens studie UngKAB15, som menar att skolans arbete ”bör utgå från normkritiska och intersektionella perspektiv”, där det senare innebär uppfattningen att samhället formats av identitetspolitiska maktstrukturer.
Med en sådan grundsyn hamnar ett perspektiv av klasskamp och normkritik i naturligt fokus i skolan, samtidigt som en traditionell syn på relationer och familj blir en bromskloss att avskaffa.
Både Skolverket och enskilda skolor har länge gett alltför stort utrymme åt externa aktörer som kunnat få inflytande över undervisningen via sitt skolmaterial med filmer och färdiga lektionsupplägg. Rektorer och lärare behöver återerövra sin roll som ansvariga i skolan och utifrån sin professionella erfarenhet avgöra vad som är bäst för eleverna, i stället för att styras av organisationer med ideologiska visioner i motsats till vad elever och föräldrar faktiskt önskar.
Skolpersonal och föräldrar bör bli mer medvetna om de progressiva rörelsernas agenda. Var och en kan enkelt ta del av det material som RFSU och RFSL förmedlar och ta upp detta till öppen diskussion.
Läroplanen föreskriver att skolan ska ”främja elevernas harmoniska utveckling”, och att alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan i förtroende och förvissning om att barnen inte påverkas ensidigt för en viss åskådning. Den progressiva pedagogiken står i bjärt kontrast till läroplanen, och den svenska skolan behöver därför justera kursen och lägga sitt fokus på det egentliga uppdraget.
Se Hotspots program med Per och Therese Ewert om den progressiva pedagogiken på varldenidagplay.se
