I en leder i den svenske avisen Världen idag den 31. august tar Sven Almkvist et klart oppgjør med det økende kravet om å akseptere liberal teologi i våre menigheter. Han skriver at en voksende regnbuefarget elefant får ta stadig større plass og som ikke får den oppmerksomheten den fortjener:
Kyrkan är satt under hård press. Det finns en växande elefant i rummet, en regnbågsfärgad elefant, som tar allt större plats i kristna sammanhang och som varken kan tigas ihjäl eller undvikas med verbal akrobatik.
Hbtq-personer vill bli accepterade som de är utan krav på omvändelse från sin livsstil. Och pressen utifrån, det politiskt korrekta och den för de flesta svenskar självklara åsikten är att kyrkan måste öppna upp sin famn fullt ut för vigslar av samkönade äktenskap och tillåta aktiva hbtq-personer att få möjligheten till ledande positioner.
Strategin är uppenbar. Stegvis måste motståndet från kyrkliga svartrockar med otidsenliga värderingar undanröjas. Nu ökar den politiska pressen utifrån att tvinga alla präster inom Svenska kyrkan att acceptera den vigselordning som fastslogs av Kyrkomötet 2009 om samkönade äktenskap, samt att ta bort den enskilda prästens så kallade väjningsrätt.
En liknande process sker inom Equmeniakyrkan, där nu pressen ökar inifrån samfundet, där hbtq-positiva församlingar vill tvinga alla andra Equmeniaförsamlingar att erbjuda hbtq-vigslar.
Även inom EFK ökar pressen, där enskilda församlingar redan bejakar samkönade äktenskap och diskussioner på riksnivå pågår. På den pingstkarismatiska fronten krattas manegen genom profilerade skribenters positiva uttalanden.
Är detta en oundviklig utveckling? Kommer det till slut bli så att de flesta kyrkor och samfund inom en viss framtid ”äntligen”, efter 2 000 år av trångsynthet, har accepterat en ny syn på både äktenskapet och vilka sexuella aktiviteter Gud måste välsigna?
Svaret är – nej!
Vi kommer att få se en allt tydligare skiljelinje växa fram där den grundläggande frågan blir den om bibelsyn. Om det inte är Skriften som är kyrkans grundläggande rättesnöre, vem äger då den auktoriteten?
Kan det verkligen vara rätt att kyrkans läror i viktiga livsstilsfrågor, med konsekvenser för tid och evighet, avgörs vid omröstningar i splittrade regionala kyrkomöten? Betyder tvåtusen år av teologisk slipning av Kyrkans stora teologer ingenting när tidsandan blåser motvind i fråga om lära och liv?
Frågan ”vad står skrivet?” är och förblir den kristna kyrkans stora fråga. Paulus säger: ”… ni ska lära er den regeln … att inte gå utöver vad Skriften säger” (1 Kor 4:6).
Om allt detta måste vi tala. En ung generation måste få lära sig höra Guds röst i Skriften och smaka Guds kraft i bönen. Tystnad och vaghet öppnar dörren för andra mer högljudda röster.
Kristi kyrka är bara en generation från utplåning. Vi äger inte Bibeln, vi förvaltar den för nästa generation.
