Matilda Wurm leder forskning på transpersoners helse ved universitetet i Ørebro. For første gang skal også gleden ved å være trans undersøkes, sammen med det negative stresset som mange opplever. Stress som også kan føre til fysiske problemer, som smerte. Det forteller Ørebro Universitet på sine hjemmesider.
Många transpersoner lever ett utsatt liv och mår dåligt, både psykiskt och fysiskt.
Men för första gången inleds nu forskning också kring den andra sidan av myntet: vad det finns för glädje i att vara trans.
De närmaste tre åren kommer transpersoners hälsa att studeras. Men inte enbart med fokus på det som kallas minoritetsstress, den förhöjda risk att utsättas för diskriminering och övergrepp som kan leda till sjukdom för minoriteter som transpersoner.
– Samhällets syn är att det är en grupp det är synd om och som mår dåligt. Självklart är det så. Det ser vi på hälsotalen. Men det kan finnas en annan sida också, säger Matilda Wurm, som kommer att leda den nya studien vid Örebro universitet.
Därför ska det nu för första gången även forskas om minoritetsglädje. Det finns en idé om att positiva erfarenheter som transpersoner får av sin identitet kan fungera som ett skydd mot negativa upplevelser.
– Vad är det som gör att inte alla mår jättedåligt? Skyddsfaktorer har inte undersökts tillräckligt och ingen har ställt frågan om en lite bredare upplevelse.
Satsar 4,9 miljoner
Forte, forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd, har anslagit 4,9 miljoner till den treåriga studien. Tillsammans med Anna Malmquist vid Linköpings universitet och Tove Lundberg vid Lunds universitet kommer Matilda Wurm att följa transpersoner och studera deras hälsa.
Tre olika psykologiska metoder för att minska bland annat stress, internaliserad transfobi och oro kommer också att testas. Bland annat handlar det om att påverka utsattheten och minska den oro som uppstår inför situationer som riskerar att bli obehagliga.
– Många oroar sig för att utsättas av andra. Om jag inför en situation tänker ”Nej, jag går inte och tränar. Det blir bara problem igen med omklädningsrum.” Eller: ”Vad händer om jag kommer ut inför mina nya kollegor? Kan jag berätta att jag har transerfarenhet?” Eller: ”Om jag har de här kläderna på mig i kväll – kan jag gå ut utan att behöva vara rädd för att något ska hända?”, säger Matilda Wurm.
Exakt hur många transpersoner som finns i Sverige är okänt. Enligt Socialstyrelsen har 0,04 procent av befolkningen en fastställd könsdysforidiagnos, men många fler har en annan könsidentitet än födelsekönet.
Mår allra sämst
Till transgruppen räknas personer med helt olika erfarenheter. Det kan till exempel handla om personer som har fått könsbekräftande behandling, människor som inte upplever att de är vare sig man eller kvinna eller personer som gillar kläder som traditionellt brukar bäras av det andra könet. Det de har gemensamt är att de har en könsidentitet eller ett könsuttryck som inte stämmer överens med det kön som skrevs ner i födelsebeviset.
Trans har däremot inte något med sexuell läggning att göra. Transpersoner kan vara homosexuella, heterosexuella, asexuella – eller något annat.
– Transpopulationen är den som är minst beforskad och har störst behov. Det är den grupp som sticker ut i HBTQI-gruppen och mår allra sämst.
Runt 70 transpersoner ska följas i studien. Den ska sedan kunna bidra med kunskap – bland annat till vården.
– Där saknas mycket information och kunskaper om trans. Vi vet från studier att många upplever minoritetstress även i möte med hälso- och sjukvården. Så transpersoner tar stort ansvar för varandra. Istället för att ta kontakt med en läkare hör de av sig till en kompis, och där hoppas vi kunna bidra med en ändring, säger Matilda Wurm.
