Den svenske teologen Olof Edsinger har skrevet en leder i avisen Världen idag der han kommenterer årsaken til at menneskers seksuelle identitet endrer seg, og at det er en markant økning av dem som identifiserer seg som LHBTIQ, men at dette først og fremst gjelder unge mennesker:
Analysföretaget Gallup publicerade för några veckor sedan en studie om den amerikanska befolkningens sexuella självidentifiering. Studien, som bygger på mer än 15 000 intervjuer, visar en markant ökning av individer som identifierar sig själva som hbtq.
Utslaget på alla åldrar handlar det om ett kliv från 4,5 till 5,6 procent av befolkningen på tre år, men allra mest är det den yngre generationen som sticker ut. I generation Z – födda mellan 1997 och 2002 – är det hela 15,9 procent som numera identifierar sig som hbtq.
Hur ska dessa siffror tolkas? Kan det stämma att en sjättedel av alla unga amerikaner är ”genuint” homo-, bi- eller transsexuella?
En viktig ledtråd står sannolikt att finna i det faktum att den klart största gruppen som identifierar sig som hbtq gör det som bisexuella. I Gallups undersökning handlar det om 11,5 procent av alla unga vuxna. Längre upp i åldrarna blir fördelningen mellan homo-, bi- och transsexuella betydligt jämnare.
Blant de eldre er bildet langt mer tradisjonelt. Edsinger skriver da at man derfor med rimelighet kan konkludere med at i en tid da seksualitet har blitt ansett som mer sentral enn før, men også som noe fundamentalt flytende, er det nærmere å forholde seg til begrepet bifilitet. På denne måten kan du si at du holder ”begge dører åpne”, uten å måtte definere deg selv som verken heterofil eller homofil. Jo lenger opp i alderen du kommer, jo tydeligere blir du om din egen seksuelle preferanse – og de fleste havner da i en heterofil identitet.
Bland medelålders och äldre betraktar sig endast 0,3 procent som bisexuella – och 1–2 procent som något annat inom hbtq-spektrat.
Därmed kan man rimligen dra slutsatsen att i en tid när sexualiteten har kommit att betraktas som mer central än tidigare, men också som något i grunden flytande, ligger det närmare till hands att knyta an till begreppet bisexuell. På så sätt kan man ju säga att man håller ”båda dörrarna öppna”, utan att behöva definiera sig själv som vare sig hetero- eller homosexuell. Ju längre upp i åldrarna man kommer, desto klarare blir man dock över sin egen sexuella preferens – och de allra flesta landar då i en heterosexuell identitet.
En tidigare undersökning från Pew Research Centre har visat att hela nio av tio bisexuella i USA som flyttar ihop eller gifter sig gör detta med en partner av motsatt kön.
Dette mønsteret er enda mer uttalt i gruppen unge mennesker – og her snakker vi spesielt om tenåringer – som identifiserer seg som transseksuelle. Den siste utgaven av American Psychiatric Association’s Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders sier at opptil 98 prosent av alle gutter og 88 prosent av alle jenter med uklar kjønnsidentitet lander i sitt biologiske kjønn etter puberteten.
Detta mönster är därtill ännu mer påtagligt hos den grupp unga – och här talar vi särskilt om tonåringar – som identifierar sig själva som transsexuella. I den senaste upplagan av det amerikanska psykiatriförbundets Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders konstaterar man att uppemot 98 procent av alla pojkar och 88 procent av alla flickor med oklar könsidentitet landar i sitt biologiska kön efter att ha passerat puberteten.
Den svenske professorn Fredrik Svenaeus förklarar fenomenet i en artikel i Kvartal: ”Psykiatriska diagnoser återspeglar ofta den tid som de uppkommer i, de fångar upp föreställningar och behov hos människor som har sitt ursprung i samhället och kulturen. Det innebär inte att psykiatriska diagnoser inte är riktiga sjukdomar – det innebär bara att de är såväl naturliga som interaktiva kategorier.”
Det senare begreppet kan enligt Svenaeus definieras som: ”Kategorier som, när de är kända av människor eller dem som finns i deras närhet och har börjat användas i institutionella sammanhang, förändrar hur dessa människor upplever sig själva och till och med leder till att de utvecklar känslor och beteenden, som åtminstone delvis beror på hur de har kategoriserats.”
Eller med andre ord: Når en diagnose – i dette tilfellet kjønnsdysfori – har blitt kjent eller snakket om, er det en risiko for at betydelig flere enn berettiget identifiserer seg med den. Spesielt hvis den støttes av en rekke populære ideologier – i dette tilfellet spesielt den såkalte skeive ideologien, et argument som går rett inn den norske debatten om undervisning i LHBTIQ-tematikk i skolen.
Eller med andra ord: När en diagnos – i detta fall könsdysfori – har blivit allmänt känd eller omtalad, finns det en risk för att betydligt fler än befogat identifierar sig själva med densamma. Särskilt om den backas upp av ett antal populära ideologier – i detta fall särskilt den så kallade queerideologin.
Fredrik Svenaeus igen: ”Queerteoretiker framställer ofta ett fritt vandrande över könsgränserna som ett politiskt ideal – eftersom vi på så vis gör motstånd mot den patriarkala könsmaktsordningen – vilket får inte bara ungdomar utan också en hel del hälso- och sjukvårdspersonal att tro att de är delar av ett feministiskt frigörelseprojekt.”
Varken ökningen av personer som identifierar sig som bi- eller som transsexuella kan förstås ”skyllas” enbart på ideologiska trender; det finns genuina både bi- och transsexuella. Men samspelet med tidsandan kan för den skull inte avfärdas. Det faller på sin egen orimlighet att tio gånger fler unga än äldre skulle vara genuint hbtq.
